Igår passerade vi den fantastiska lilla stationen Hultanäs längs smalspåret Växjö-Västervik. Det är som en nostalgisk återblick i vardagen 60 år tillbaka i tiden och jag blir alldeles salig. Närheten till människorna, små miljöer, det inte så rigorösa säkerhetssystemen etc.
När jag ser en modern järnväg, är den oftast rejält ballasterad med stängsel. Det finns en klinisk distans mellan tåg och betraktare.
Hultanäs bjuder på närheten. Det lilla tåget som går genom den lilla orten och tar upp de människor som önskar åka med. Plåtstinsar och små perronger för små människor som inte behöver internetuppkoppling och 1 klass på tåget.
För mig är tåget och framför allt stationerna en äldre version av internet: en världsvitt nät av kontakt mellan människor. Man gick ned till stationen (den dåtida servern) för att se människor komma och gå. Nu är allt detta utbytt av chatsidor, communities, bloggar och annat.
Det är skönt att semestern öppnar ögonen för mig och får mig att blicka tillbaka och stilla mig.
I övrigt har jag haft den bästa dagen på länge idag. Jag har cyklat mellan Örebro och hemmet fram (ca 42 km) och tillbaka för att göra en magnetkameraundersökning. Efter två timmars sömn, vaknade jag upp nästan smärtfri och har så förblivit ända tills nu. Det är otroligt skönt.
Lämna ett svar