Jag har läst en bok, en skönlitterär för en gångs skull. Jag älskar böcker som är vemodiga.
”Smärtans ministerium” av Dubravka Ugresic handlar om en invandrad kvinna från forna Jugoslavien som beskriver sitt nya hemland Holland och sin relation till sitt gamla, det som inte längre finns.
Känslan att vara hemma, men ändå inte, gestaltar den här boken. Den känslan påminner en hel del om Camus’ ”Främlingen”. Min upplevelse av ”Främlingen” har jag burit med mig sedan jag läste den som femtonåring.
Det var skönt att nostalgiskt återvända till den känslan, att söka och leta och att känna sig delvis hemma, men också distansierad, betraktande.
Är det inte så att vi kristna också finns i två länder samtidigt: det jordiska och det himmelska? Jag hoppas att himlen är utan vemodig eftersmak.
Lämna ett svar