Idag var jag hos sjukgymnasten, en kvinna som jag lyckades gissa fel ålder på – åt rätt håll, lyckligtvis. Hon dömde mina misslyckade framsteg att nu fanns det inget annat att göra än operation. Och jag höll med, men suckade.
(Sjukgymnasten lade mig på bänken och jag fick uppleva TNS-apparaten, den som jag gladeligen pinat min fru med innan dotterns födelse för åtta år sedan. TNS var en rolig 25-minuters bekantskap som tog bort smärtan i en halvtimme. Suck igen!)
När jag liksom fått upp farten på arbetet, känns det så tokigt att bli sjukskriven igen. Jag tycker ju att det är så roligt med det nya arbetet och så skall jag lämna det en kort stund, när jag inte vet hur framtiden ser ut.
Å andra sidan kan jag inte fortsätta leva som jag gör nu, med smärta och tablettintag. Just nu sitter jag uppe eftersom det inte går att sova. Jag måste tänka på livet efter smärtans slut, även om det säkert sårar någon och raserar det arbete som jag funderat ut och påbörjat.
Lämna ett svar