Advent är förbi. Advent betyder ankomst och skall förbereda människor på det stora: att Gud blir människa. Tråkigt nog orkar inte bara samhället, utan också (Svenska) kyrkan att vänta. Julsångerna sjungs i domsöndagstid och adventsångerna får knappt plats i adventstid.
Men nu är det jul och jag skall fira julen liksom jag gladdes över mina egna barns födelse. Varje dag kunde jag vakna upp och inse det stora: att ett nytt liv låg bredvid mig. Annat är det med folk i allmänhet som kan säga redan på julaftonskväll: ”jaha, nu är julen slut”. Då har det knappt börjat för mig. Det är som om jag inne på förlossningsavdelningen har fått mitt nyfödda barn i famnen och sedan sagt: ”jaha, det var det. Vad händer nu älskling? Vad gör vi i helgen?”
Jag firar jul genom att leva mig in i det som är. Julberättelsen är viktig för mig. I julkrubban ställer jag inte dit Jesus förrän på julnatten och de tre vise männen kommer inte dit förrän på Trettondagen. Jag måste inte ha allt på en gång. Julen lär mig att vänta och längta.
Samtidigt är ju bara advent och jul en påminnelse om den stora ankomsten. Advent och jul lär oss att vänta och göra var sak i lugn och ro. Just nu är jag lite ledsen över att advent är över. Det är årets mest underskattade del av året.
Nu skall jag vila ett par dagar, inte göra något särskilt förutom att ta det lugnt, gå i kyrkan, arbeta lite grann och läsa några trevliga studieböcker… i väntan på Jesus.
Lämna ett svar