Buss 504 mellan Örebro och Karlskoga är vanligtvis smärtsamt fullpackad under de tidiga morgontimmarna. Fukten av blöta kläder och trötta morgonandedräkter präglar bussens atmosfär. Kontorströttheten vilar redan över oss. En förtätad stämning av spänning och försjunkenhet i arbetets möda sitter i varje säte. Det är tyst.
Idag sitter jag på samma buss med samma avgångstid jag brukar åka, men på en söndag. Inget av de förra beskrivningarna finns där. Bussen känns välbehaglig. Jag kan lägga mina saker på fyra säten och i lugn och ro breda ut mig. Vi är fem personer som tillsammans forcerar Kilsbergens krön på vårt dagliga besök till Värmlands sprängfyllda stolthet.
En enda sak förenar söndagens buss med vardagarnas: tystnaden. Men här vilar den goda tystnaden. Mörkret och tröttheten lägger sin stillande hand.
Jag hade planerat min bussfärd i förväg: glosläsande. Kök. Keittiö. Komma tillbaka, återvända. Palata. Jag älskar dig. Rakastan sinua.
Istället känner jag en avslappning. Jag skriver ett blogginlägg om stillsamhet.
Lämna ett svar