Statsminstern verkar ha problem med att hitta människor som inte har anlitat svartjobbare till regeringen. Det kan ju var och en uppröras av, men regeringen består av vanligt folk – dock något rikare än gemene man.
Tänker vi vanliga efter om vi är värdiga en plats i regeringen, tror jag att var och en av oss skulle säga ja. Jag har anlitat svartjobbare; låt mig ta några exempel: 1) min bror har utfört trädgårdsarbete hos mig. Lönen: en tre rätters middag. 2) En och annan barnvakt har tagit hand om våra barn då och då för en viss summa pengar. 3) Min granne har sågat till ett par brädor och fått en flaska vin som tack.
Skulle jag räkna upp alla tjänster som någon gjort för sin granne eller han eller hon för någon annan utan att ta upp det i deklarationen, talar vi om uteblivna skattepengar i biljardklassen varje år.
Är det då så konstigt att en minister har anlitat svartjobb? Nej, egentligen inte, men föredömligt är det inte. Det är inte heller mina svartjobb, men jag erkänner dem, liksom handelsministern också gjorde.
Däremot är det en helt annan sak att bara strunta i att betala licenspengar pga. politisk ideologi… eller?
Lämna ett svar