Ann Heberleins krönika i Kyrkans tidning brände till idag. Hon hotar med att lämna Svenska kyrkan och jag förstår varför. När Svenska kyrkan framträder centralt i ”världsliga” sammanhang finns en tydlig ängslighet att våga stå för det ena eller det andra. (hur man kan vara tydligt ängslig är kanske en paradox?)
Sedan årsskiftet 1999/2000 har det talats oerhört mycket om att Svenska kyrkan är en frikyrka och kan nu stå för sin andliga profil. Jag håller helt med och vi måste erövra andligheten igen. Jag tror mer på att vi skall koncentrera oss på kärnan än hitta gränser för periferin.
I många sammanhang är jag ledsen över att min älskade kyrka inte vågar och att jag ofta hittar andra samfund som vågar. Det var befriande att vara i Italien i juni och se en predikotur som förkunnade att ”idag firas ingen helig mässa” i skarp kontrast till veckans övriga dagars mässfirande. Varför gör inte Svenska kyrkan mer av det hon är bäst på, att fira gudstjänst och bära ut världens bästa budskap?
Det finns tillfällen då jag har tyckt det är pinsamt med Jesus – precis som Ann Heberlein nämner – men det håller på att försvinna. Jag är dock medveten om att den pinsamheten hör samman med den brännande olust jag kände inför karismatiska kyrkors frälsningshets i min tonår. Namnet Jesus nämndes alltför ofta.
Men jag är stolt över att en Gud som blev människa för att människorna skulle förstå Guds kärlek till sin värld. Inkarnationen är essensen i den historia som skall komma.
Tack Ann för väl valda ord. Om ingen skriker, försvinner det i världens allt mummel.
Lämna ett svar