Längtan att få synas och höras är ett nutidstecken. Youtube, Facebook, bloggar, möjligheter att kommentera dagsnyheter och andra interaktiva kanaler är olika sätt.
Jag själv har helt och hållet tröttnat på TV, detta envägskommunikativa medium för att få göra min röst hörd. Såsom här.
Då och då lyssnar jag på den politiska debatten. Något jag alltid har reagerat över är politikers svar på journalisters frågor. Sällan svarar de på frågan, utan använder frågan för att i första hand få fram sin politiska ståndpunkt i en kanske närbelägen fråga. Det händer att journalisten måste ställa frågan både tre och fyra gånger för att möjligen närma sig ett svar.
Min andlige fader gör på liknande sätt, men jag vet alltid att han i slutet svarar på frågan. Jag undrar ofta om han överhuvudtaget skall komma fram, eftersom första meningen börjar i en för mig helt avlägsen plats. Efter en lång vandring – 10-15 minuter – kommer det oväntade svaret som knyter samman allt.
I debatt mellan två partipolitiskt motsatta personer förekommer sällan denna diskussion. Är utrymmet så litet att de måste ta varje tillfälle i akt för att få fram sin åsikt?
Debatten har sina avigsidor. Den mejslar ned det stadiga stenblocket till en staty, men glömmer ofta att de borthuggna stenblocken också innehåller värden från miljoner år.
I dialogen finns ett helt annat värde. I dialogen finns också möjligheten att finna inte bara andras åsikter utan också sig själv. Men det kan ju vara skrämmande.
Lämna ett svar