Det var nio år sedan jag slutade aktivt att träna friidrott. Innan jag påbörjade min andra friidrottskarriär 1995 i IFK Lund, hade jag hållit uppe i tre år från Fjugesta IF, som fostrat mig.
Men friidrotten går inte ur kroppen. Varje gång jag ser ett trestegshopp, rycker det i mig för varje steg. Ibland lyfter jag benet sakta då jag ser längdhopp, både live och på TV. Märkligt.
Idag var jag på friidrottstävling, men varken som åskådare eller tävlande, utan som tränare – för första gången i livet. Jag var väldigt förväntansfull och funderade på om jag hade något att ge.
Efter en halvknackig start, kom min adept igång. Tekniken och ansatslöpningen fungerade sådär i början, men efter det fjärde hoppet (av sex) hände något. Det föll på plats. Glädjen spreds i mitt och hennes ansikte.
I sista hoppet var personliga rekordet nära att uppdateras.
Nu efteråt är jag fortfarande helt lyrisk – och stolt. Allt ljus på henne. Hon gjorde det så bra. Och jag får följa henne.
Lämna ett svar