Eftersom jag inte deltog i präst- och diakonmötet under måndagen och tisdagen, har jag ingen aning vad som sades. Men jag har förstått att det bl. a. handlar om kyrkans trovärdighet. Bland annat var Ola Sigurdsson (den ständigt närvarande i alla teologiska sammanhang!) och en palestinensisk präst, som berättade om hur det är att vara trovärdig i ett krigsdrabbat land.
Idag läste jag prästflickans inlägg om ”Gud i mig”. Jag gläds med henne, men för mig väcker det mer frågor utan svar än med svar. Frågan är om Guds närvaro måste kunna upplevas eller förnimmas. Efter min egna uppenbarelse i sena tonåren har jag blivit mer och mer övertygad om att jag inte behöver bekräftelse i form av förnimmelser, uppenbarelser eller liknande.
Jag tror att vi som kristna (som kyrka, församling etc.) måste hävda Guds ständiga kontakt med oss. När vi döps (eller föds) har Gud medverkat genom den helige Ande och bibehåller kontakten livet ut. På ett sätt vet jag att jag försvarar en bild av Gud som en tillbakadragen skapare. Å andra sidan tror jag att Gud styr i hög utsträckning. Behöver jag veta när det sker?
Om jag skall knyta detta till kyrkans och den kristnes trovärdighet, tror jag att i det sammanhang jag lever i, det pietistiska, är det viktigt att peka på Guds och kyrkans ständiga relation. Kontakten är aldrig bruten, oavsett vad vi känner, tycker eller upplever. Kyrkan är ett tecken på att kontakten upprätthålls, genom sitt liv, sin utåtriktade verksamhet och sin vilja att fördjupas. Kyrkans trovärdighet ligger i just dessa tre. Detta gäller likaväl kyrkan som storhet och den enskilde medlemmen.
Det här är inte på mågot sätt en kritik mot det som prästflickan upplevt eller skrivit, utan en självständig reflektion som fick liv i mig, när jag läste det hon skrivit.
Lämna ett svar