Alla kommer inte längst, men det är på vägen man lär sig något.
Sedan ett par månader har jag börjat träna tonåringar i friidrott. Karlskoga friidrott behövde någon som särskilt tränade ungdomar i längd- och trestegsteknik. Först var jag tveksam, men sedan insåg jag hur roligt det var. Jag hade aldrig varit tränare förut, bara aktiv. Jag har bara erfarenheten av att bli ledd, inte leda.
För två veckor sedan talade jag med mina adepter om vikten av glädje i hoppgrenar. Under träningen lekte vi för att de skulle kunna känna avslappning.
Sprint och vertikala hoppgrenar handlar mycket om att finna en rytm, att vara avslappnad för att låta rätt muskler arbeta. En avvägning mellan spänning och avslappning.
Jag tror att avväggningen heter glädje. Med glädje kommer man långt.
I melodifestivalen såg jag enormt mycket glädje i topplaceringarna. Alexander Rybaks glädje i framförandet (och segerögonblicket) gick inte att ta miste på och den unnar jag honom. Samma glädje fanns också hos Jóhanna Guðrún Jónsdóttir och Arash och AySel. Men Malenas glädje i framförande var överlägsen de andra.
En friidrottare som slog världen med både häpnad och överlägsenhet var Carolina Klüft. Hon hade en enorm skärpa, men kunde brista ut i glädjedanser framför kameran.
Sverige har två blonda professionella kvinnor som kan visa glädje. Jag hoppas att den sprider sig också till männen.
Glädjen skall jag ta med mig och sprida och inspirera andra med. Det går att ha roligt och vara bäst samtidigt utan att vara uppnosig eller elak.
Lämna ett svar