I morse vaknade jag som alla morgnar med värken i ryggen och höger sätesmuskulatur (ja, skinkan). En kort bön till Gud om att bli helad var det första som kom över mina läppar.
Vuxenkonfirmanderna ställde i onsdags frågan om under, helande, botande i Guds namn finns. Jag svarade, och svarar också idag, tveklöst ”ja”. Om sanningen skall fram är under inte det viktigaste i mitt liv, men i min gudsbild ligger att Gud är den som har makten att utföra stora handlingar.
Jag tror att synen på under avslöjar en hel del om vilken gudsbild vi har. En av konfirmanderna hävdade bestämt att under finns och att Gud är en ytterst närvarande och allsmäktig Gud. Vi kom fram till att hennes bild av Gud var en spelande tränare i fotboll. En annan tog till sig bilden av fotbollsmatchen och sade att hennes bild var den tysta spelövervakaren, som går in och hojtar till då vårt lag ligger risigt till.
Frågan om allsmäktighet och förutbestämning var egentligen det stora problemet med under. Under kan ske, men frågan är på vems bekostnad verkade mina kära vuxenkonfirmander fundera över. Hur stor del har människan i under som sker, och hur mycket påverkar den fria viljan?
Guds makt är svårtolkad och svår att ta till sig i en värld, där makten ständigt utnyttjas och feltolkas. Nu skall jag och min ständiga värk, ischias äta frukost.
Lämna ett svar