Ännu en gång skall jag ha hand om en begravning för en ungkarl, som varit sambo med en änka. Det som slår mig så ofta är att dessa ungkarlar aldrig någonsin varit gifta eller förlovade, men de har förgyllt änkans sista år i livet genom att vara kärleksfulla som ingen annan.
Det här är inte första gången jag har varit med om det.
Jag blir rörd av historien. Jag ser hur barnen till änkan återgäldar engagemang på denna man, som också har flödat över i kärlek till sin döda sambos barn.
Är det så att män bara blir bättre om de får lagras sjuttio år innan de används i ett förhållande? Då måste jag vara ett skräckexempel att leva med…
Lämna ett svar