Idag har jag besökt en ny plats i paradiset (läs: Västernärke). På Björkön i Tångeråsa firade jag tillsammans med fyrtio andra människor en gudstjänst med dop. En liten flicka döptes och jag lyckades ganska bra med predikan.
Predikan handlade om att lita på, tro på och att förstå. Jag utgick från Titusbrevets tredje kapitel (som jag nämnt förut) och sade bland annat:
Nu har Kristine döpts. Hon är en del i Guds stora familj som kallas kyrkan. Ett litet barn förstår inte vad tro på Gud innebär, men däremot förstår hon vad tillit och kärlek innebär. Kristine behöver mat och får det. Den som ger henne maten visar henne kärlek och Kristine bemöter detta behov med sin tillit.
Jesus säger: ”den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.” I tillitens teckan förstår vi vad han menar. Vuxna är bra på förståelse, men sämre på tillit. Barn är otroliga på tillit, och lär sig förstå mer och mer.
Att vara döpt är att få återvända till tillitens stora berättelse, den som handlar om Jesus Kristus.
Att vandra till Björkön var faktiskt en andlig resa. Jag började dagen med smärta från ischias – liksom alla andra dagar – men kunde gå i lugnt tempo de tre kilometerna ut på Skagershultsmossen och Björkön. Det fanns tid att tänka undervandringen och jag drog mig lite undan för att inte vara alltför retlig, såsom jag hade varit dagen innan. På vägen hem efter gudstjänsten vandrade jag med den kloke Sune. Han har alltid en glad uppmuntran att säga och är lite närkingsk klurig. Vi talade om himmel och jord och på slutet kom också Roland med i samtalet. Sune och Roland är goda vänner och det visade de för mig. Jag gav dem en komplimang för att jag hade fått uppleva deras vänskap. Det var härligt.
I övrigt har jag badat första gången för i år. Lanna badgruva är en härlig plats med vatten mellan 18 och 21 grader Celsius. Karin och Johan och deras två barn var med. Vänskap är ett ljuvligt ting!
Lämna ett svar