Jag hörde i dag på SR P1:s program Teologiska rummet om judisk identitet. Frågan om vad Israel är diskuterades hett och innerligt: folket, religion, landet. En menade att alla tre är oavhängiga från varandra, medan en annan menade att det räcker med en av de tre.
En del av det judiska är att vara så tydligt knuten till folket att annat inte är väsentligt. Religionen spelar inte så stor roll, det inre är inte lika viktigt som det yttre. Handlingarna och följandet av lagen är lika mycket tillhörighetsskapande som något annat.
Min bild av religion fick så en knäpp. Jag är färgad av det pietistiska men skyr det samtidigt. Jag vill inte börja tänka på människor som ”rätte lärare”. Jag vill inte utforska varje människas tro för att se att de tror rätt, som om man följde ett formulär.
Samtidigt är kristendomen en inre religion. Den fokuserar inte på platser eller handlingar eller bruk. Den söker hjärtats längtan och tro.
En underbar kollega – vi talade om konfirmation- och dopsyn – berättade om hennes tradition. ”En konfirmand är en kristen” är hennes devis. En konfirmand behöver inte avgöra sig, utan bara upptäcka skatten han eller hon bär på, inse att han eller hon redan tillhör. Konfirmationen berättar bara vad.
Kyrkans gemenskapen utgörs av de döpta, inte av ögonblickets tro. För vem håller då måttet?
Tillhörighet är kanske som en väns kärleksförklaring till sin hustru: ”Jag behöver inte säga ’jag älskar dig’ varje dag. Jag säger till om förhållandet ändras.” I hans fall kommer det aldrig att ändras. Inte heller i Guds.
Lämna ett svar