Därför lovade också Herren att sända Hjälparen, som skulle förena oss med Gud. Liksom torrt vetemjöl inte kan bli en enda deg och ett enda bröd utan tillsats av vatten, så kunde inte heller vi som är många, bli en enhet i Kristus Jesus utan vattnet från himlen. Den torra jorden kan inte bära frukt utan regn. Så kan inte heller vi, som från början var en torr gren, bära frukt utan det oförskyllda regn som föll från ovan.
Irenaeus av Lyon
Ibland blir vissa bilder och liknelser till så stor hjälp för att förstå Gud. Det här blev en sådan.
Hos mig finns en stor längtan att förenas i det innersta av mig med det innersta av Gud. Den längtan kan jag förstå och åtrå när jag inser hur mycket jag har kvar att lära känna av min fru, trots att vi har levat tillsammans i snart sjutton år. Hur mycket av glädjen i Gud har jag då inte att lära känna?
Jag upplever att jag har fått det där vattnet, som tillsammans med mjölet klistrar mig och Gud samman, mig och kyrkan samman. Jag är inte så säker på att jag har upplevt känslan av det (såsom prästflickan berättar i sin blogg), men jag har en insikt om det – som i stor utsträckning påminner om en förälskelse eller ett äktenskap eller ett förbund för att tala i judiska termer.
Orden ur Matteus 19:6 om mannens och kvinnans samlevnad handlar i hög utsträckning också om människans förhållande till Gud: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” Det grekiska ordet ”foga samman” betyder egentligen ”klistra samman”. Irenaeus’ av Lyon text om vetemjölet och vattnet blir då ännu tydligare, eftersom vetemjöl fungerar som ett utmärkt klister.
Genom dopets vatten och det talade ordet blir människan förenad med Gud, en förening som inte ens Gud kan dela på.
Lämna ett svar