Igår hade jag min andra vigsel för i år och det var så roligt. Jag hade blivit tillfrågad sedan länge av mina goda vänner A och M. Efter ett långt samboskap var det nu dags.
Vigseln var fylld av sång, två körer, en solist, ett fantastiskt vigseltal (enligt mig själv) och det närvarande brudparet. Med närvaro kan vi mena så mycket, men de var närvarande. Bruden hade sett till att gråta rejält före och där stod hon mest och njöt.
Festen blev bara ännu bättre. Den härliga manskören, en smått disträ toastmaster (han hade säkert stenkoll), gäster som älskade fyrastämmig körsång och god mat. Dessutom en hel del upptåg och väldigt trevliga människor.
Jag fick känslan av att brudparet längtade efter denna dag och jag förstår inte varför inte de gifte sig tidigare. Äntligen är ett hyggligt ord för känslan, men de utstrålade så mycket mer och jag älskar att se deras hängivenhet inför varandra. Den lär vara livet ut, även om den grå vardagen smyger sig på och försurar tillvaron då och då.
Lämna ett svar