Igår flyttade jag åter igen min brors och hans sambos hela bohag från Vänersborg till Gropen (ja, platsen heter så). Ditvägen gick snabbt, 220 km på 2,5 timmar utan att köra för fort.
Väl framme blev vi bjudna på mat av deras nu fd granne. Eftersom jag har mina diskbråck är jag förbjuden att bära. Min uppgift var att köra bilen. Efter 65 kassar med böcker och annat bohag är bilen fullknökad och vi kör hemåt kl. 22. Allt är i frid oh fröjd.
I Åtorp säger det ”DUNK” under bilen och den slutar att svara på gaspedalen. Hyrbilens instruktionsbok meddelar oss att en spärr har lösts ut. Vi öppnar motorhuven, trycker på knappen, startar motorn och jag… backar ned i diket. Bilen sitter stenhårt fast.
Ett videoinspelande rockband hårdrocksband ”Saint Demons” i bygdegården strax intill hjälper oss med knuffande och dragande. En av dem hjälper till med ena handen och håller i sin ölburk med den andra. En ganska gullig syn av en hjälpsam, långhårig, lagom salongsberusad hårdrockare. Förgäves ger vi upp.
En förbipasserande timmerbil försöker dra upp oss men till ingen hjälp. Han är rädd att dra sönder bilen. Vi ringer bärgningsbilen.
Efter en timme, kl. 2.30 kommer frälsaren. Under tiden har vi frusit, gråtit, kissat, hoppat oss varma. Bärgaren fixar det på en kvart och meddelar min brors sambo att det är gratis.
Hemma kl. 4.00 somnar vi snabbt. Min sista tanke är: jag har ingen predikan tills imorgon. Det har jag fortfarande inte. Önska mig lycka till. Om en timme i Kräcklinge kyrka är det högmässogudstjänst.
Lämna ett svar