Här är ett kåseri jag skrev och som idag är infört i Karlskoga tidning. Jeez, det är inte en predikan, men du får hålla till godo så länge.
Jag njöt verkligen av den vita snön, det kalla vädret och ljuset som höll i sig under jul och nyår. Solen lyste rakt på mig, rätt in i själen. Jag kunde inte låta bli att le.
Då jag skriver det här är det novembergrått, vindarna drar över Möckeln, fälten och skogarna. Det gråa gör allt till samma sak. Inget är något annat olikt.
Snön däremot döljer och får med sitt bländande täcke det urblekta landskapet att skina. Men snön får solkiga spår av avgaser. Bilarnas framfart gör europavägens plogade kanterna helt svarta.
Det är då det slår mig. Snön är en motpol till all världens smuts. Snön uppenbarar det som vi egentligen vet om, det som vi kan känna då vi andas på en gata full av bilar. Det är först genom det riktigt bländvita som vi kan se det vi inte vill se.
Jag måste beklaga mig över det klimathotande liv vi lever i Sverige. Det svarta längs vägarna påminner oss om att vi verkligen behöver se över våra livsrutiner. Vi kan inte leva i tron att smutsen, som vanligtvis inte syns, inte påverkar oss. Det gör den.
Snön är obarmhärtig. Den lämnar inget osynligt.
Snön påminner mig också om att det finns något bländande vitt, något rent, något vackert som inte kan svärtas. Snön gör mig lycklig och fridfull. Det vita och vackra hjälper mig att hoppas på och kämpa för något bättre.
Snön och dess ljus är en påminnelse om den Gud jag tror på. En Gud som lyser rakt in i mig; Gud väjer inte för sanningen. Snön och solens ljus är bara tydliga komihåg-lappar för allt detta.
Jag tror på en god Gud. Gud och godheten är intimt förknippade med varandra. Godheten skiljer sig från allt annat på ett sätt. Den går inte att äga. Godhet är till för alla, precis som med Gud.
Men varken Gud eller godheten är till för att visa hur onda vi är. Snön finns ju inte till för att påminna oss om smutsen. Snön och godheten finns till för att världen är skapad på det sättet. De är en del av skapelsen.
När godheten genomlyser mig – liksom snön uppenbarar världens sot längs vägarna – förstår jag hur svart mitt eget liv kan vara. Jag blir glad av den genomlysningen. Då vet jag hur jag kan gå vidare. Om ingen säger något, vet jag inte om mina egna brister.
När något sedan tidigare okänt uppenbaras i mitt liv, kan jag inte göra annat än att tacka för den nya upptäckten. Ljuset visar mig att jag har något bättre att uppnå och något att bli av med.
Så är snön för mig. Snön visar konturer av dolda saker. Snön sätter ljus på det som skall slängas.
När våren kommer, kommer ett annat ljus. Och snön töar och uppenbarar vinterns g(l)ömda skräp.
Lämna ett svar